Sidor

tisdag 29 december 2009

Klantig!

Ni vet den där svanskotan jag oroade mig för att bryta vid nästa förlossning, den behöver jag inte oroa mig för längre för den är med största sannolikhet redan av.

Jag och Linus var i badhuset igår med ett par vänner och deras barn. Linus var som vanligt när vi är i badhuset mer vild än tam och sprang rundbana runt bassängen i äventyrsbadet, efter ett par varv fick han för stort försprång så jag vänder och tänker genskjuta honom åt andra hållet. Jag går över en liten bro som följs av tre trappsteg, hur många trappsteg ner jag har kommit vet jag inte men helt plötsligt känner jag en enorm smärta och konstaterar att jag sitter på golvet nedanför trappan. Smärtan är obeskrivlig och en av vännerna kommer springande och frågar hur det är och säger åt mig att andas för tydligen så gör jag inte det. Jag önskar bara att jag ska dö eller åtminstonde svimma omgående så att jag slipper denna hemska smärta. Det kommer badvakter springande och jag blir uppbaxad och bortled till en vilsäng där jag får ligga en stund och vila.

Lyckas efter en stunds vila ta mig därifrån och hem. Pratar med både förlossningen och sjukvårdsrådgivningen, förlossningen säger att det inte är någon fara med lillebror om jag inte får ont i magen, blödningar eller känner mindre röelser. Rådgivningen tycker att jag ska åka till akuten för bedömning.

Upp till akuten och träffar en läkare som klämmer och känner och meddelar att svanskotan kan vara bruten men eftersom jag är gravid så kan man inte röntga och fastställa det, men han känner fortfrande kanterna genom huden så den kan inte ha flyttat på sig mer än max 1,5 cm (!) vilket i mina öron ändå låter mycket. Man kan inte heller ge något smärtstillande starkare än alvedon, jag kan få en injekton smärtstillande precis intill svanskotan som kommer att släppa om tre timmar så det  tackar jag nej till.

När vi ska gå därifrån svartnar det för ögonen och maken och läkaren får fånga upp mig och lägga tillbaka mig på britsen i akutrummet. Läkaren överväger att lägga in mig för att jag inte ska få fler svimningsanfall och ramla och bryta något mera men efter lite vila väljer jag ändå att åka hem.

Jusst nu vill jag bara bli nedsövd och väckt igen när förlossningen är över för hur jag ska lyckas föda barn med en trasig svanskota vet jag inte.

1 kommentar:

frokenisakson sa...

Men fy vad otäckt vännen. Hoppas hoppas den inte är bruten.

Och gott nytt år. Tänker på dig.
Kram Linda