Ilsken

Idag fick en av mina vänninor känna på hur det är att hamna i skottlinjen för ett hormonmoster. Efter att två av mina väninor* som var här på syjunta ett flertal gånger hade påpekat att jag var lite "småtaggig"och skojat om vid vilken exakt tidpunkt som biverkningarn "slog till" på mig så fick jag nog och fräste ifrån, Gick sedan ut i köket och plockade med disken och grät i smyg.

Jag kände mig oerhört förödmjukad och tyckte att det var hemskt orättvist att man inte bara ska behöva stå ut med behandlingen och eventuella biverkningar utan även att folk gör sig lustiga över en. Det spelar ingen roll om jag vet att jag resonerar galet eller att det är hormonerna som spökar jag blir ändå arg och ledsen. Efteråt blev jag alldeles skakig och hade hjärtklappning ett bra tag pga. adrenalinkicken, men jag lyckades åtminstonde även denna gång hålla tillbaka ett fullfjädrat anfall.

Jag bad sedan min vännina om ursäkt men berättade även att jag tyckte att det är ganska dumt att reta mig när hon vet att jag för närvarande har en stubin som är fem millimeter lång. Hon i sin tur tyckte att det var ganska nyttigt att bli fräst åt eftersom hon är rätt bra på att fräsa själv emellanåt.

*Båda vet om våra problem och behandlingar