Sidor

fredag 16 juni 2006

PANIK!

Klockan 23.45 igår kväll började jag blöda. Skräckslagen ringde jag till sjukvårdsupplysningen och fick prata med en sjuksköterska som lugnt talade om för mig att det kunde vara början till ett missfall. Och jag hörde på henne att det var exakt vad hon trodde att det var. Hon sade oxå att det inte fanns någon annledning att åka in till akuten om jag inte hade fruktansvärt ont eller blödde så mycket att det var fara för mitt liv(Och jag hade varken ont eller blödde mycket). Hon tyckte att jag skulle avvakta till morgonen och eventuellt kontakta gyn.mottagning då. Bestämmer mig för att ringar syster katarina direkt klockan sju i morgon bitti.

Bara att gå och lägga sig och försöka sova då... det blev en natt med lite sömn, många toalettbesök och många konstiga funderingar:
*Är det här ett straff bara för att jag lade undan alla kläder jag inte kan ha igår? (läs onsdags)?
*Vilken ärkeåsna jag är som redan har köpt en del mammakläder!
* Shit! Jag som inte har rakat benen på flera dagar.
* Fy faaan, tillbaka till en massa sprutor och hormonsvängningar... eller börjar de med våra fyra eskimåer?

Klockan 01.20 var jag på toaletten för första gången sedan jag gick och lade mig och då droppade det fortfarande färskt blod i toaletten. Paniken ökar och jag går och lägger mig igen och försöker tala mig själv till sans, ingenting blir bättre av att jag hetsar upp mig! Jag lägger handen på magen och ber bönan vara så snäll att stanna där inne och inte checka ut ännu.

Natten förflyter sakta med mycket vridande och vändande, en make som inte brukar snarka som låter som ett helt sågverk... HELA NATTEN! flera toalettbesök och flera lugnande samtal med mig själv.

Klockan sju går jag upp och börjar jaga syster Katarina på fertilitetsmottagningen, 20 minuter senare får jag tag på henne och hon lugnar mig med att det inte alls behöver vara ett missfall men att vi naturligtvis ska kolla upp mig. *SKÖNT* Får en tid 10.45

Resonerar med maken om huruvida han ska stanna hemma för att föja med mig eller inte... Kommer fram till att det är ändå ingenting han kan göra mer än finnas där som ett stöd för mig så han får åka till jobbet istället (Han har redan så mycket konstig frånvaro med kort varsel pga den här ivf-en och graviditeten). Istället vilar jag till klockan nio och ringer sedan en väninna och ber henne följa med som moraliskt stöd. Om det har gått åt skogen så vill jag trots allt inte vara ensam.

10.55 (försenade läkare som vanligt) får jag komma in till doktorn... Han undersöker mig och säger att livmodern är förstorad *är det bra eller dåligt* han gör sedan ett vul och ser mina enorma äggstockar som fortfarande mäter 6,5 cm på vänster och lite mindre på höger. Sedan hittar han en blödning i livmodern som har koagulerat, vid det här laget var jag rätt säker på att bönan hade checkat ut... Då gick han över till anndra sidan av livmodern och hittade bönan med hjärta som slog och allt! *LÄTTNAD* Jag frågade om blödningen var någon fara för bönan men det var den inte. Han frågade vilken vecka jag var i och jag svarade 8+2 och han kontrade med 8+1 *close enough*

Och den här gången fick jag en bild, nu ger inte min skanner riktigt rättvisa till bilden men ändå. Besöket avslutade med att läkaren lovade att hålla tummarna för mig och bönan.

Ute i korridoren sprang jag på syster Katarina som undrade hur det hade gått och jag svarade att jag trodde att det hade gått bra och att jag hade fått en bild... Hon tog en snabb koll på bilden och sade sedan att det såg bra ut, bönan hade vuxit sedan förra veckan och man såg fostervatten runt omkring... så bra då tänkte jag.

Jag har fått en ny tid för ultraljud om fyra veckor igen när min ordinarie läkare har kommit tillbaka.

PUST! vilken pärs!

resten av dagen har jag tillbringat på en filt i parken och i horisontalläge i soffan.

Och jag har slutat blöda.

3 kommentarer:

Anna sa...

Vad skönt att allting var bra!
Förstår din panik, fy vad rädd jag skulle blivit.

Linda sa...

Ja, det var verkligen skönt!

Anonym sa...

Skönt att höra att allt gick bra!

Kram!