Hela min kropp är fyll av kännslor, massor med känslor!
En del av mig är så klart glad över att vara gravid, äntligen efter 3,5 år! En annan del av mig har dåligt samvete för alla nätvänner som man har hängt med under så lång tid och delat alla tankar och känslor kring barnlöshet och behandlingar med. Helt plötsligt kör jag ifrån dem.
Det känns som om allting de senaste dagarna har gått väldigt fort! Även om jag kändet på mig att den här IVF:en skulle gå vägen, och var helt cool med att den gjorde det så känns det ändå som om jag inte hinner med. I och med att så många vet om att vi har gjort ivf så är det ju nästan lika många som nu vet om att jag är gravid...
Det finns ingen tid för mig och maken att smälta beskedet i fred och berätta när vi är redo. När jag dessutom fick gravid(?)mage plopp ifrån ingenstans så fick jag rappa på och berätta för min mamma utifall någon skulle se mig på stan och sedan gå till henne och gratulera till att hon ska bli mormor (och då är det ju praktiskt om hon vet om det). Den blivande farmodern är fortfarande inte informerad*
Min vän P och jag fikade igår och hon blev så glad för min skull att hon började gråta, senare på kvällen när hon kom över så hade hon med sig mamma kläder och en tröja+sockor som hon stickat till sin son på två månader och som han inte hann anväda så de fick jag. Det är jättegulligt av henne, men sammtidgt känner jag mig helt bortkollrad. Vid fikat kikade vi en sväng på mammakläder på stan eftersom risken finns att jag inte kan ha mina vanliga byxor men det känndes också jättekonstigt, det känns som om jag kommer att bli avslöjad som en bluff, en gravidwannabe.
Ska det vara så här?
Tänk om det bara är vatten, det kanske inte alls är någon bebis där inne... Jag kanske bara är skengravid. Eller förstoppad.
Jag vill verkligen inte gå omkring och känna mig så här hela graviditeten! Jag vill vara glad och ha en mage som växer i normal takt!
Svammel, svammel! Jag är så kokt i huvudet att jag inte ens kan skriva vettigt.
*Hon reagerade inte så bra på att vi skulle gifta oss så maken är orolig för hur hon ska reagera nu. Fick hon som hon ville så skulle maken flytta hem till henne igen så att de kunde leva lyckliga tillsammans.
5 kommentarer:
Ha inte dåligt samvete gumman. Allt har sin tid - det var er tid nu helt enkelt!
Så njut och släpp alla sådana tankar!
Kramar
Ja, när kommer man att känna sig "normal" och som "alla andra som är gravida". Aldrig förmodligen. Alla känner olika, vid olika tillfällen och allt förändras väldigt snabt. Ena dagen är man helt frågande, nästa är allt självklart. Försök hänga med din hjärna bara och kom ihåg att man får känna precis hur som helst och vara hur inkonsekvent som helst, allt är ok :)
Jag är i varje fall jätt lycklig att det äntligen blev er tur!
(Läste lite i din info på aff, vi är väldigt jämngamla upptäckte jag :) Skoj!)
Busan - Tack! Du är så rar. Du är ju naturligtvis en av dem jag tänker på messt, vi har ju hängt ihop ända sedan pfb när vi satt och drömde över ett glas rödvin på fredagarna =)
Tess - Det är väll så, allt är normalt, det blev bara väldigt mycket av allt på en gång =)
och ja vi är väldigt jämngammla. När fyller du?
Very best site. Keep working. Will return in the near future.
»
Nice! Where you get this guestbook? I want the same script.. Awesome content. thankyou.
»
Skicka en kommentar