Som jag har nämnt tidigare så är inte makens mamma så himmla lätt att ha att göra med.
Idag efter ultraljudet så tyckte jag att nu kanske det börja bli dags att berätta för henne. Nu när vi säkert vet att det finns någon där inne. Men maken vill inte riktigt och svarar svävande på när vi ska berätta och så... Jag VET att det är hans beslut när han ska berätta men jag tycker ändå att det är jobbigt. Speciellt eftersom så många anndra vet, risken för att hon ska få veta det ryktesvägen ökar lavinartat och jag tycker inte att det känns bra.
Dessutom slutar det nästan alltid med ett mindre gräl/argumentation varje gång jag vill prata om det. Jag blir enormt stressad av det med jämna mellanrum och då vill jag bara prata av mig men maken tycker att jag pressar honom då. Vilket inte alls är min mening.
SUCK! Kan man inte få välja släktingar själv?
1 kommentar:
Först och främst - GRATTIS!!
Sen vill jag säga att jag tyckte också det var enormt jobbigt att berätta om min graviditet, trots att jag "bara" haft ett missfall innan. Det kändes totalt ångestladdat och som om att om vi berättade så skulle det gå åt skogen.
Speciellt jobbigt var det att berätta för min familj, sambons familj kändes inte lika svår av nån anledning. Jag väntade ända till v. 15 med att berätta för min mamma.
Men nu när det är ute så känns det jätteskönt. Det var bara så svårt att ta steget och helt enkelt våga säga det.
Jag önskar dig lycka till med allt, jag beundrar din styrka!
Kram Jenny
Skicka en kommentar