Sidor

lördag 17 juni 2006

Om att vara gravid efter att ha varit ofrivilligt barnlös

Det är ganska, för att inte säga väldigt speciellt att ha blivit gravid efter flera års ofrivillig barnlöshet. Inte bara för att det är nytt och spännande och faschinerande att det faktiskt helt plötsligt gick vägen utan även för att man helt plötsligt har blivit utesluten ur klubben. Den barnlösa klubben.

Efter att ha varit barnlös i flera år så har man skaffat sig en skara nätvänner som man känner stor sammhörighet med och man delar sina tankar och känslor kring barnlösheten på bloggar och i forum. Man ger och får feedback, och det är ett enormt stöd.

När man sedan går och blir gravid så går man över till fiendesidan och blir "en av dom anndra" helt plöstsligt så är man utesluten ur klubben. Medlemskortet är indraget och man börjar känna sig lite ensam. De barnlösa vännerna som man har IRL* orkar kanske inte höra av sig lika mycket eller träffas lika ofta nu när man har gått över till fiendesidan. Och ens nätvänner hänger inte i ankomstgruppen du är i och de orkar inte längre läsa din blogg och komma med komentarer till dina inlägg... Från att man under flera år varit barnlös och (i vårt fall) har hållit på med en lång ivf-behandling och fått massor med pepp och stöd och många komentarer på sina inlägg så blir det plötsligt väldigt tyst. När det är konstaterat att man är gravid så får man naturligtvis en massa grattis men sedan blir det ganska tyst.

Det kanske inte är lika intresant att läsa om en gravid person som det är att läsa om en som är barnlös... eller oxå är det jag som skriver om ointresanta saker.

Jag vet ju att det är folk som är inne och tittar på min blogg varje dag eftersom räknaren rör på sig men hur många det är som läser vet jag inte... Kanske är det bara en genfartsled på väg till en annan blogg eller så tittar man bara in för att se om jag fortfarande är gravid... Jag vet inte.

Man kan ju tycka att jag borde finna en ny gemenskap tillsammans med de som befinner sig i min ankomstgrupp, men det gör jag inte... åtminstonde inte ännu. För mig handlar det fortfarande om att jag hoppas att jag är gravid nästa vecka medans de är framme vid spekulationer om kön och funderingar kring hemförlossning.

Jag saknar gemenskapen med mina barnlöshetsvänner!

* IRL = In Real Life

10 kommentarer:

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag vet precis vad du menar, och jag är så glad att jag har dig med mig den här gången!!!!

Jag försöker verkligen hänga med i ankomstgruppen och skriver mycket inlägg, men ibland bara storknar jag.

T.ex. när man beklagar sig över att man kommer att gå upp i vikt. En del verkar inte fatta vilken gåva de fått som kan bli gravida.

Linda sa...

Jag är verkligen jätteglad över att jag har dig oxå!

Och jag går in emellanåt i ankomstgruppen och kollar men precis som du säger så är det svårt när vissa inte förstår vilken gåva det verkligen är!!

Det kanske blir bättre med tiden när man kommer mer in i gruppen och vågar tro på att ens egen lilla inneboende faktiskt tänker stanna kvar.

Anonym sa...

Vet du, jag känner exakt igen mig i det du skriver. När jag blev gravid fick jag jättemkt grattis osv men sen blev det tyst och som du skriver så hamnade man på fiendens sida. Skittråkigt att det ska bli så...

Om du inte redan "skrivit in dig" i "Gravid efter SABG/IVF" så får du gärna göra det. Där hänger det ju många som du känner igen. Ber om urrsäkt om du redan skriver där. Får skylla på min amningshjärna om du redan skriver där ;)

Kram på dig!

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag känner egentligen inte att jag blivit utstött någonstans ifrån. Däremot vet jag ju hur jag INTE orkade höra en massa om andras graviditeter, inte ens de som kämpat i måååånga år när jag själv inte var gravid. Och därför passar jag inte längre in, av den hänsyn jag visar de gamla vännerna.

Kortfattat: sa...

Tror jag förstår vad du menar. Gick ju på ultraljud i v16 med övertygelsen om att det inte skulle finnas nått där inne!! Köpte i princip inte nått innan födseln av - rädsla... Skällde ut min mamma för att hon va gullig och rar och broderade haklappar. Barnvagnen hämtades ut efter förlossningen. Bara ifall att nått skulle gått snett.

Vill ivarjefall bara berätta för dig att du är inte min fiende även om mina "svårt att bli med barn" bekymmer tycks finns kvar. Så kram på dig och gubben din!!

Anonym sa...

Jag tycker det verkar konstigt. Många barnlösa klagar över gravida magar. Tråkigt att man inte kan vara glad för andra, även om man naturligtvis mår dåligt över sin situation. Det är ju inte som om du slutat tänka på de som fortfarande kämpar för att få barn, du har ju varit i den sitsen och vet hur det är.

Anonym sa...

Jag finns fortfarande här och förstår precis vad du menar.

Är lite förvirrad för tillfället bara ... alla mina tillhörigheter finns i 110 oupppackade kartinger överallt i mitt nya hus :)

Men jag finns här.

KRAM

Anonym sa...

Vill bara ge mig till känna och säga att jag läser flitigt i din blogg ;) Eftersom jag just har fått barn är jag inte känslig för graviditeter men kan ju erkänna att före jag blev gravid sved det rejält varje gång nån lyckades och vi misslyckades...månad efter månad. *kram*

Astillbe sa...

Gumman!

Du är inte min fiende! Du är ju den sista av alla min äldsta nätvänner som lyckats, det är bara jag kvar av vår skara från PFB-tiden. Men jag är överhuvudtaget jättedålig på att kommentera hos alla just nu och jag märker att jag själv får mkt sällan kommentarer. Hos mig pga att det är för mkt runt omkring just nu.

Men du blir aldrig aldrig min fiende!!! Visst svider det att jag är kvar, men jag glädjs med era graviditeter och önskar att allt skall gå bra för er. Och jag är inne och läser ofta. Kanske är jag dålig på att kommentera för att jag inte vet vad jag skall skriva? Det var lättre att kommentera barnlösheten, men jag har inte så mycket att komma med när det gäller nästa steg.

Men jag är där hos dig! Alltid.

Puss och kram vännen min!

Linda sa...

Åååh! Ni är så rara allihopa! Jag förstår att ni inte orkar läsa varje dag, men det är jätteskönt att veta att ni finns kvar i bakgrunden.

Jag hoppas verkligen att vi alla mycket snart har minst ett litet knyte att snusa på.

1000 kramar till er alla!