I dag har jag gråtit nästan hela dagen. Jag har känt mig ensam och övergiven och haft en känsla i kroppen av att jag sörjer någonting. Jag vet bara inte vad...
Kan det vara så att jag sörjer alla år av barnlöshet nu när jag faktiskt är gravid och att jag på något sätt slappnar av? Att sorgen kommer efteråt?
Det är precis som om en spärr har släpt och tårarna bara forsar, och på något sätt är det befriande. För varje tår som trillar ner för kinden blir jag lite lättare...
Kan det vara av lättnad för att makens släkt äntligen verkar ha grävt ner stridsyxan efter nästan 10 års tjafs och motarbetande?
Eller är det kanske för att bönan inte kommer att ha varken morfar eller farfar? Eller för att min pappa alldrig får träffa sitt första barnbarn?
Eller är det kanske en liten härlig mix av lite allt möjligt?
Eller kanske bara lite gravidhormoner som lever rövare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar