Dagen började som vanligt. Vi sov till strax efter nio, ammade och gick upp. Efter någon timme somnad Linus igen och jag passade på att duscha, jag hann precis duscha färdigt innan Linus vaknade och var hungrig igen. Jag ammade honom och sedan övergick det till skrik och panik - magknip. Bebis är både hungrig OCH har ont i magen. JIPPIE! Tårarna är inte långt borta hos hans mamma kan jag säga.
Jag försöker med växelvis amning och vals till nynnandet av Brahms vaggvisa vilket fungerar sådär bra. Bebis blir ioförsig lugn av vals och vaggvisa men jättearg när han försöker äta och det gör ännu mer ont i magen, när mjölken dessutom sprutar överallt så blir han inte direkt gladare. Det hela slutar med att båda han och jag är blöta av bröstmjölk.
Till sist ger jag upp och klär på honom så gott det går medans han gallskriker och packar sedan ner honom i vagnen och går ut då somnar han åtminstonde och får vila en stund.
Klockan 13 hade vi tid på bvc. Linus blir lagom glad av att bli väckt och vägd och mätt. Mera skrik och panik! (BVC-tanten tycker att vi ska köpa minifom-droppar och prova mot magknipen). Paniken som lyser i Linus ögon blir för mycket och jag börjar också gråta (strålande kombination!)
BVC-tanten vill lapisera hans navel* så det är bara till att försöka lugna ner lillen vilket funkar sådär bra. Det slutar med att vi blir lämnade ensamma på sköterskans rum medans hon går och har kurs i babymasage.
När hon kommer tillbaka har han ätit, rapat och fisit som en fullvuxen karl och är lugnare och hon lyckas fixa med hans navel. Sedan packas utmattad bebis ner i vagen och somnar innan vi lämnat bvc. Vi promenerar därifrån 1½ timme efter att vi kom dit.
Jag tycker att det är bra om lillen får sova efter alla utbrott så vi går och uträttar lite ärenden på stan och går sedan till M i symaskinsaffären och fikar. Linus sover hela tiden... och sover fortfarande.
*Tydligen klippte de inte av navelsträngen tillräckligt mycket så det sitter en liten bit kvar fastän den största delen har torkat och trillat bort. bvc-tanten hade på något medel som ska få den sista biten att trilla bort också.
1 kommentar:
Du är en jätte bra mamma, gumman. Glöm aldrig bort det! Jag vet hur det är att ha en gallskrikande bebis där ingenting hjälper. Paniken kommer och man känner sig så maktlös. Du vet att jag finns här. Det är bara att ringa och prata, gråta, skrika, skratta... Vad du än behöver!
KRAM!!!
Skicka en kommentar