Ledsen, förvirrad och rädd

Ända sedan vi fick beskedet att vi skulle gå vidare med ivf har jag varit lugn och glad för att jag är så bombsäker på att det kommer att lyckas. Så istället har jag fokuserat på att bråka med skolan om min studiestart.

Nu har det löst sig med studiestarten, jag börjar igen om en och en halv vecka. Men jag har egentligen aldrig känt någon glädje över det, dels för att jag oroar mig lite över huruvida jag kommer att orka med studierna under ivf-behandlingen men oxå för att det har varit väldigt struligt på jobbet på sistone så att jag har börjat tvivla på om jag verkligen vill plugga färdig. Jag börade nämligen att plugga till arbetsterapeut för att jobba med psykiskt sjuka mäniskor. Nu har jag jobbat med sådana människr i två år och känner just nu att jag inte vet om jag vill mera... Det är ioförsig på ett annat sätt än jag kommer att göra när jag är fördig, men iallafall. Eller är det kanske så att det bara handlar om att jag är rädd för att växa upp och faktiskt bli färdig med någonting (när det gäller jobb och studier är det inte min starka sida). Jag har så mycket för mig på min fridit så att jag har svårt att förstå hur jag någonsin ska ha tid att jobba mer än halvtid, och ärligt talat halvtidsjobb växer inte på träd. Jag kan tilloch med vara avundsjuk på mänsikor som är förtidspensionerade för att det har massor med tid att göra vad de vill. Inte realistiskt jag vet. och de flesta av dem skulle nog byta med mig rakt av men det är så det är.

Och så till ivf-karusellen, som jag skrev tidigare så har jag ända sedan vi fick beskedt varit bombsäker på att det ska lyckas. Ibland har jag varit orolig för att jag har för höga förhoppningar och jag berättade detta för min vän S som har en son med hjälp av pergo. Hon tycket att det bara var bra att vara positiv och ha huvudet i det blå för det behöver man. Jag köpte den motiveringen och svävade i det blå ett par veckor till.

Igår pratade jag med en bekant som gjorde ivf för tjugo år sedan och hon berättade hur dåligt hon mådde av att behandlingaran inte fungerade och att hon till sist inte ville leva om hon inte fick bli mamma. Det slutade med att hon ville ta ut skilsmässa från sin man för att han hade en son sedan tidigare och hon orkade inte med det. när hon sade det till sin man tycket han att hon skulle göra ett gravtest och så vips visade det positivt och hon var gravid. (en lång historia väldigt nerkortad). Denna berättelse skämde mig, jag föll platt som en pankaka och började fundera i banorna "tänk om". tänk om det inte fungerar med ivf och jag slutar som ett vrak. Tänk om min man inte orkar med mig och alla hormonutbrott och brist på sexlust. Tänk om jag förlorar mig själv, tänk om...

så nu sitter jag här och är alldeles livrädd och tänker att vi kanske ska skjuta upp det här ett par månader, jag har ju faktiskt haft väligt mycket känningar i magen de senaste månaderna. Det kanske är någonting som håller på att hoppa igång. Min kropp kanske behövde fyra år på sig att bli normal efter att jag slutade med p-pillerna (fet chans! NOT!).