Förlossningen del 2

00.00 öppen 5 cm

01.00 öppen 6 cm

Maken får täcke och kudde och lägger sig och sover i förlossningsängen.

02.45 fortfarande öppen 6 cm

03.00 Jag får värkstimulerande dropp och kampen mellan mig och barnmorskan börjar... jag ber henne konstant att sänka och hon smyger och höjer det. Droppet intensifierar värkarna något fruktansvärt och jag vill inte vara med längre! Jag svär mig igenom värkarna... när det intensifieras övergår jag till att kvida. Jag har innan sagt åt maken att om jag börjar gapa och skrivka så får han säga åt mig att vara tyst men det går inte att låta bli. Men jag ylar åtminsonde inte i högan sky.

04.15 öppen 7 cm

07.00 öppen 10 cm ÄNTLIGEN! Jag får extra sulfenta i EDA:n

Hela natten tjatar barnmorskan om att jag ska upp och gå och jag vill inte, mina ben är som kokta spagettisar och knäna skakar som kastanjetter.

Jag har fått nog frammåt morgonen och säger till barnmorskan att jag inte orkar mer och får till svar: det vore väll synd om det skulle bli kejsarsnitt nu? Och jag tänker att det vill jag skita i!!

Hela natten servar maken mig med nyponsoppa och vätska ända fram till krystvärkarna börjar då jag är alldeles för rädd för att kräkas och vägrar att drick någonting vilket leder till att jag blir totalt uttorkad.

Frammåt morgonen / tidig förmiddag börjar man inse att jag snart inte orkar mer så en läkare tillkallas för konsultation...

10.45 Krystvärkarna börjar... Jag ligger på sidan och varje gång jag får en krystvärk så ska barnmorskan vara med och lyfta på mitt ben för att underlätta för barnet och varje gång vill jag mörda henne!

Jag flyttas över till förlossningssängen och jag krystar allt jag orkar för varje värk. Under en av värkarna känner/hör jag hur det knäpper till i nedre delan av ryggen. När huvudet är halvvägs ute kommer ingen mer värk och jag känner hur det bränner, jag tänker att fy fan jag krystar ändå! till sist kommer en ny värk och bebisen slinker ut.


11.12 Lillprins Bus föds och precis som min vän A har sagt så POFF är ALL smärta borta och det enda som existerar är min bebis. I samma ögonblick som de lägger upp honompå min mage så säger barnmorskan att han har stora fötter! Jag minns att jag tänkte att det var konstigt att han inte var kladdig, han var bara blöt.

11.25 barnmorskan ber mig att krysta igen för att moderkakan ska komma ut och jag tycker att jag tar i obetydligt men det räcker tydligen för moderkakan är ute.

Jag blir bedövad och ihopsydd och tillbakaflyttad till sängen.

Lillprinsen undersöks och kläs på

vi får den obligatoriska fikabrickan och blir lämnade ensamma en stund.

Innan vi får åka upp till BB så måste jag amma, kissa, få blodtrycket kollat och så måste livmodern börja dra ihop sig. Det tar en lång stund innan jag klarar av att stå på benen tillräckligt länge för att ta mig ut till toaletten men det går till sist med hjälp av ett gåbord.

När alla checkpunkter är avklarade blir vi uppkörda till BB