Sidor

torsdag 3 juli 2008

Bloggtankar

Jag har lite probelm med hur jag ska förhålla mig till bloggen och bloggandet. Jag har svårt att hitta en balans i bloggandet, var på skalan jag befinner mig, om jag ska skriva om ytliga saker som händer varje dag eller om jag ska vara pretto och bara skriva när jag har någonting insiktsfullt att komma med. Svaret där är väll att jag ska skriva det jag känner för vilket alltså kan bli hela skalan. Jag bloggar ju ändå för min egen skull och för att jag vill få feedback på mina tankar.

Jag har även vissa probelm med hur mycket jag ska lämna ut mig själv. När jag var barnlös och ledsen gav jag blanka den i vem som läste för det var så otroligt viktigt och skönt för mig att få blogga av mig om mina tankar och känslor. Men någonstans på vägen har jag börjat bli feg. Jag tror att det började efter ett inlägg jag skrev om att jag hade sett en annan bloggare på stan. I en av komentarerna till det inläggetr stod det att en person brukar se mig på stan och undrade om den skulle ge sig till känna på något sätt? Om du fortfarande läser så är svaret nej. Det gav mig en tankeställare om hur liten staden är som jag bor i.

Jag har tänkt tanken att börja skydda vissa inlägg men det skulle inte hålla i längde för hur vet jag att lösenordet inte hamnat i fel händer iallafall. Då tror jag nog mer på att göra som Åsa funderade på och starta en ny blogg under ett annat namn. Jag ska åtminstonde göra mig lite mer anonym för dem som inte redan hittat hit.

Ett annat dilemma är att det är numera många av mina vänner som läser min blogg, Och ibland behöver jag bara ösa ur mig saker i bloggen utan att för den skullen bli nerringd med frågor om hur jag mår eller mötas av medlidsamma blickar nästa gång vi ses. Vill jag prata så hör jag av mig. Annars är det fritt fram att skriva en rad i bland komentarerna.

Så nu nog med bloggtankar för stunden.

4 kommentarer:

sara sa...

Du vet ju vad jag gjorde... Iof verkar han inte bry sig men jag lägger ut små hintar för att se om han läser det jag skriver, men som sagt det verkar inte så.
Som jag skrev hos mig så håller jag med, det är för sin egen skull man skriver. Jag s**ter ifall nån annan inte tycker att man ska skriva in smileys i sin blogg eller om det är korrekt svenska eller tom engelska. Jag förväntar mig inte att någon ska varken lämna kommentar eller ringa men jag älskar när det händer. Även om jag inte varit lika öppen som du om mitt liv. På sätt och vis vill jag kanske ibland att någon jag skriver om ska läsa så att man inte behöver ventilera med talade ord ibland. fast klart olustigt om nån smygkikar på en =(
Urk vad det här blev långt och krångligt! Vill du ha kaffe nån dag och prata om saken går det bra annars så står du på dig och jag hejar bakom!
kram

Linda sa...

Sara - Jo, det är ju just de där smygisarna som är lite jobbiga. Kaffe är gott =)

Åsa sa...

Det är jobbigt att inte ha hel koll. När jag började blogga var jag också bara så glad över att få ur mig allt, men ju längre tiden går känns det inte bra när vem som helst kan läsa.

Ett första steg för dig kan ju vara att gå till wordpress och skydda vissa inlägg - då kan ju inte alla läsa. Då får du lätt som en plätt också med dig dina gamla inlägg och behöver inte flytta helt. Kram

sara sa...

om du vill kan du få låna plats på min domän.