När vi började med vår IVF var jag helt bergsäker på att det skulle gå vägen. När jag väl var gravid fanns inte en tanke på att jag kunde få missafall, bortsett från blödningen i vecka åtta som borde ha gjort mig mer orolig än vad den gjorde. Det fanns bara inte i min begreppsbild.
Jag var inte ens det minsta lilla orolig inför förlossningen. Det enda jag var orolig för var att behöva bli igångsatt eller att det skulle bli kejsarsnitt.
Det är många som har reagerat på min överpossitiva inställning och tyckt att det var ju tur att det gick så bra då...
Frågan är var jag bara naiv och hade tur eller ska man vara så positiv?
Och nästa fråga är, kommer jag att kunna vara lika trygg och positiv om jag blir gravid igen eller har jag förbrukat all trygghet och kommer att oroa mig i nio månader istället.
Jag antar att framtid får utvisa hur det blir.
1 kommentar:
Det är ju jättebra om man vågar lita på att det ska gå bra, det gör ju det för det mesta.
Bara man någonstans i bakgrunden även känner till vad som ska hända kan det aldrig vara dåligt att våga glädjas och drömma.
Att vara så rädd som jag var rekommenderar jag ingen. Jag minns faktiskt graviditeten i en obehaglig dimma. Men jag tror inte att jag hade mått bättre än dig ifall något hade gått fel, böra för att jag förväntade mig det.
Skicka en kommentar