When it rains it poors

eller en olycka kommer sällan ensam.

Idag ringde jag till rektorn på förskola nummer två för att se hur Linus låg till i turlistan där med en förhoppning om att få ett lugnande besked där.

Det fick jag inte... Istället sade hon att han förhoppningsvis kan få plats på tredjehandsalternativet men det var inte säkert. Här någonstans började jag känna att nu orkar jag inte mer. Jag vill verkligen inte ha tredjehandsalternativet, vet inte ens varför jag satte upp det på listan.

Jag känner mig gråtfärdig och lyckas inte riktigt hålla rösten stadig utan rektorn hör att gråten är nära och försöker lugna mig med att det kommer säkert att ordna sig. Men att det är väldigt fullt på dagisen just nu. Hon skulle titta på kölistan och återkomma om ett par dagar, har jag inte hört någonting i nästa vecka ska jag ringa igen.

När jag lagt på luren bryter jag ihop och gråter. Det här är inte roligt!! Allt pga den där förbannade dagisansökan som försvann.

Jag försöker intala mig att dagis spelar väll inte så stor roll, MEN det gör det ju. Linus ska faktiskt tillbringa väldigt många timmar där. Hur ska jag kunna koncentrera mig på skolan om han inte är på ett bra dagis?

Efter ett samtal med en bravän känns det lite bättre men inte bra.

Nattliga maror

Jag har aldrigproblem med att somna eller sova och de få gånger jag har det är det någonting som verkligen inte stämmer i mitt liv.

Den senaste veckan har jag haft svårt att varva ner på kvällarna och kommer sällan i säng före tolv på natten, sedan somnar jag förvissa men jag sover illa och är fortfarande jättetrött på morgonen fast Linus är snäll och sover till klockan åtta.

Igår kväll när jag låg i sängen slog det mig vad det är som är fel. Jag har en hemtenta som måste lämnas in nu innan sommaren. Jag har lyckats förtränga och glömma den fram till nu. Men nu går det verkligen inte längre jag måste fixa den!

Med denna tenta följer även hela min framtid (lite mellodramatiskt uttryckt). Den tentan är första steget tillbaka till mina studier.

(Jag trodde att jag skulle må bättre av att skriva det här inlägget men det ger mig andnöd och ont i magen)

Studier på minst två år till med hösten inräknad för resttentaskrivning, det är inte så lång tid. Men Jag vill ha ett syskon till Linus innan det har gått två år, vilket innebär att det blir ytterligare ett studieuppehåll på minst ett år beroende på när barnet föds och om maken kan vara hemma. Vilket han inte kunnat nu. Så i min planering utgår jag ifrån att jag tar hela föräldraledigheten nästa gång oxå. Vilket innebär att det kommer att ta någonstans mellan 3,5 och 5 år innan jag är färdig med min utbildning och har en inkomst. Men jag skulle ju faktiskt inte vara äldre än 37 vilket ju känns bättre för i mitt panikslagna tankevirrvarr i natt var jag 40+ innan jag skulle vara färdig vilket skulle inebära att jag har pluggat på högskolan i 16 år tillochfrån.

Upprepar mitt studiemoto för mig själv; det viktiga är inte hur man tar sig i mål utan att man tar sig i mål.

Så, nu känns det mycket bättre. Nu kan jag andas igen. En stund i alla fall.

Jag förstår inte varför hela den här framtidsplaneringen har gått i baklås hos mig. Jag brukar kunna ta saker som de kommer och inte oroa mig men nu går det bara inte.

Naiv, skyddsmekanism eller bara optimist?

När vi började med vår IVF var jag helt bergsäker på att det skulle gå vägen. När jag väl var gravid fanns inte en tanke på att jag kunde få missafall, bortsett från blödningen i vecka åtta som borde ha gjort mig mer orolig än vad den gjorde. Det fanns bara inte i min begreppsbild.

Jag var inte ens det minsta lilla orolig inför förlossningen. Det enda jag var orolig för var att behöva bli igångsatt eller att det skulle bli kejsarsnitt.

Det är många som har reagerat på min överpossitiva inställning och tyckt att det var ju tur att det gick så bra då...

Frågan är var jag bara naiv och hade tur eller ska man vara så positiv?

Och nästa fråga är, kommer jag att kunna vara lika trygg och positiv om jag blir gravid igen eller har jag förbrukat all trygghet och kommer att oroa mig i nio månader istället.

Jag antar att framtid får utvisa hur det blir.

Obalans

Idag har både jag och Linus varit i obalans...

Linus har varit klängig och kinkig hela förmiddagen och på eftermidagen antingen sov han eller storgrät. Han tillbringade större delen av sena eftermiddagen i ergon, halvsovande. Men trots att han var helt slutkörd så skulle han inte sova för natten utan gjorde så gott han kunde för att knäcka mitt näsben genom att fäkta och fara i sängen. Strax innan 21 lyckades jag åtminstonde få honom att somna för natten. PUST!

Själv har jag känt mig låg och folkskygg... troligen på grund av den sista tidens turbulens med efterföljande antiklimax.

Det kändes lite bättre efter en tur på byn med Anna och Linda och ännu lite bättre efter en stor kopp te och ett avsnitt av ugly betty medans Linusen sov i vagnen (utslagen av en överdos frisk luft).

Men jag känner att jag skulle behöva hyra in lite barnvakt och göra ett nappartag i lägenheten som fortfarande inte är helt i ordning efter flytten. Sedan skulle jag behöva lite egentid... få ta ett bad, kanske gå och klippa mig lite eller sitta i soffan och i lugn och ro läsa en tidning utan att någon (läs Linus) försöker göra pyttipanna av tidningen samtidgt som han gör en baklänges saltomotal ner ifrån soffan. Sedan är jag nog på banan igen