Hur tänkte jag nu?

Varför i hela fridens namn fick jag för mig att jag skulle sätta mig och surfa på resesajter?!

Blev jag gladare av det?? Inte ett dugg!!

Jag vill bara packa en väska och ta Linus i handen och rymma.

Varför känns det som om jag inte har någonting roligt att se fram emot?

Igår sade jag ifrån... Eller jag försökte framföra att vissa saker som personen har sagt gör mig illa till mods. Mycket längre kom jag inte innan personen ifråga blev rasande och stormade iväg skrikandes att jag var egoistisk.

Jaha...

Och nu känner jag mig bara tom... trött och tom.

Jag är egentligen i en lycklig fas i mitt liv men jag är omgiven av en hel del olycka. Olycka som gör att jag bara vill dra ur telefonjacket och låsa dörren och sätta mig på golvet med Linusen och bara förlora mig i bebisbubblan och låtsas att världen runt omkring inte finns.

Jag har tillbringat så många år med att vara ledsen över olika saker att när jag väl är lycklig vill jag få vara lycklig ifred.

Jag skulle vilja omge mig med bara lyckliga människor och instalera ett filter i telefonen som gör att alla fula ord förvandlas till ljuv musik. Hat till kärlek.

Jag önskar ibland att jag kunde vara så egoistisk att jag kunde säga ifrån, säga att jag orkar inte lyssna orkar inte bry mig.

Men jag är inte så egoistisk.

Så min fråga blir då; Hur stöttar man utan att att bli en krycka? Utan att bli ett par stödhjul som rostar fast.