Badhuset

Idag har vi varit i badhuset jag och Linus tillsammans med Madde och Elias. Det var succe hos Linus!! Men omklädningshytterna är fortfarande traumatiskt hemska.

Men idag var vågorna roliga.

Hur tänkte jag nu?

Varför i hela fridens namn fick jag för mig att jag skulle sätta mig och surfa på resesajter?!

Blev jag gladare av det?? Inte ett dugg!!

Jag vill bara packa en väska och ta Linus i handen och rymma.

Varför känns det som om jag inte har någonting roligt att se fram emot?

En timme senare...

Rektorn ringde igen, Linus får plats på alternativ nummer två.

Jag vet fortfarande inte när han får börja men det blir tidigast i september för det var fullt i augusti men det spelar ingen roll, det går att lösa.

LÄTTNAD!

Helt plötsligt ser framtiden mycket ljusare ut.

22.20

Linus vaknade en timme senare och hade inga planer på att somna om...

Klockan 22.20 utspelar sig följande:

jag LOVAR han har INTE fått varken socker eller kaffe.

Julafton

Julaftonen här hemma avlöpte otroligt smidigt! Jag lyckadse få Linusen att somna middag innan alla släktingar dök upp och han sov 1½ timme sedan var det full fart resten av dagen och kvällen, jag fick honom inte i säng föräns efter nio någon gång.

Linusen fick lagom massor med julklappar (om man kan utrycka sig så) bla. Ett jättefint tåg med djungeldjur och Duplo men Linus egen favorit var en pyjamas med glada döskallar på.

Linus stormtrivdes hela eftermiddagen med alla släktingar och all uppmärksamhet.

WOW

Man kan tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget... han är ju trots allt 10månader gammal. Men det har jag bevisligen inte =)

Jag drabbas fortfarande av WOW-det-bor-en-bebis-i-vår -lägenhet-och-han-är-min uppenbarelser. Ett litet krypande tre-tandat monster som älskar att riva sönder alla papper som kommer i sin väg. som vaknar klockan fyra på morgonen efter att ha sovit på tvären mellan mig och hans pappa och tycker att det är världens naturligaste grej att sitta i sängen och låta pfrrrrr brrrrr blrrrr i en timme.

Jag är så glad att han finns i mitt liv, mitt aldeles egna lilla monster!

Igår sade jag ifrån... Eller jag försökte framföra att vissa saker som personen har sagt gör mig illa till mods. Mycket längre kom jag inte innan personen ifråga blev rasande och stormade iväg skrikandes att jag var egoistisk.

Jaha...

Och nu känner jag mig bara tom... trött och tom.

Jag är egentligen i en lycklig fas i mitt liv men jag är omgiven av en hel del olycka. Olycka som gör att jag bara vill dra ur telefonjacket och låsa dörren och sätta mig på golvet med Linusen och bara förlora mig i bebisbubblan och låtsas att världen runt omkring inte finns.

Jag har tillbringat så många år med att vara ledsen över olika saker att när jag väl är lycklig vill jag få vara lycklig ifred.

Jag skulle vilja omge mig med bara lyckliga människor och instalera ett filter i telefonen som gör att alla fula ord förvandlas till ljuv musik. Hat till kärlek.

Jag önskar ibland att jag kunde vara så egoistisk att jag kunde säga ifrån, säga att jag orkar inte lyssna orkar inte bry mig.

Men jag är inte så egoistisk.

Så min fråga blir då; Hur stöttar man utan att att bli en krycka? Utan att bli ett par stödhjul som rostar fast.

Lycka är...

...purefläckar på tröjan.

Att plocka undan bebisleksaker på kvällen som är spridda över lägenheten.

Att ha banankartonger på vinden med använda bebiskläder i och inte bara en hemlig låda.

Att prenumerara på Mama och vi föräldrar istället för att köpa gravidtidningar i smyg.

Lycka är att vara mamma!