Jag är egentligen i en lycklig fas i mitt liv men jag är omgiven av en hel del olycka. Olycka som gör att jag bara vill dra ur telefonjacket och låsa dörren och sätta mig på golvet med Linusen och bara förlora mig i bebisbubblan och låtsas att världen runt omkring inte finns.
Jag har tillbringat så många år med att vara ledsen över olika saker att när jag väl är lycklig vill jag få vara lycklig ifred.
Jag skulle vilja omge mig med bara lyckliga människor och instalera ett filter i telefonen som gör att alla fula ord förvandlas till ljuv musik. Hat till kärlek.
Jag önskar ibland att jag kunde vara så egoistisk att jag kunde säga ifrån, säga att jag orkar inte lyssna orkar inte bry mig.
Men jag är inte så egoistisk.
Så min fråga blir då; Hur stöttar man utan att att bli en krycka? Utan att bli ett par stödhjul som rostar fast.
2 kommentarer:
Jobbigt, jobbigt. Mitt enda råd är att göra det du säger att du inte kan göra. Nämligen att säga ifrån. Vänligt men bestämt förklara att du bryr dig och att du vill hjälpa men att du inte kan ta över allt ansvar.
Du vet att vi finns här för dig =). Vi kan ha våran lyckobubbla, välkommen in när du vill =). Kram
Skicka en kommentar