status

Jag tror att jag har varit på botten och vänt nu ang den här svansolyckan, jag tror att jag nådde botten igår för då grinade jag hela dagen och tyckte bara att allting var jävligt orättvist. Jag kännde mig som en dålig mamma som inte kan leka med Linus och hans älskade tågbana, det är våran grej att bygga tågbana med så många broar och förgreningar som möjligt och helt plötsligt kan jag inte... Smärtan var näst intill outhärdlig och jag hade ont redan på morgonen när jag klev ur sängen och alvedon hjälper inte för fem öre kan jag berätta. frustrationen över att vara nästan helt inmobil och tröttheten gjorde ju inte saken bättre direkt.

Idag är nog första dagen sedan det hände som jag inte har gråtit alls.

Det börjar visa sig vad som har hänt oxå. Det har uppenbarat sig två blåsvarta femkronestora blåmärken på var sida av svanskotan och rakt över/genom dem går ett tunt blått streck som sträcker sig snett över hela ländryggen viket tyder på att jag träffade kanten på det nedersta trappsteget när jag landade. Jag kanske ska vara glad att jag inte blev värre skadad än vad jag blev även om det här känns tillräckligt.

Jag börjar lära mig hur jag kan sitta eller ligga för att det inte ska göra ont oxå även om det inte är helt enkelt att hitta en position som avlastar både svanskotan och min tämligen höggravida kropp. Sonens badring är ett bra hjälpmedel =)