Svansstatus

Det går frammåt med bakdelen. Jag försöker röra på mig så mycket jag orkar, det är svårt att ta promenader ute eftersom kylan gör att jag får mer ont och blir stelare men jag försöker fixa med saker inomhus så att jag håller mig igång, jag vet att det var det som gav bäst resultat sist. Jag kör min vetekudde i micron tills den nästan brinner upp och lägger på det drabbade området och det hjälper. Jag har fått akupunktur två gånger  av en vän som utbildar sig inom kinesisk medecin vilket har gjort underverk för både smärtan och rörligheten. Nu känner jag mig messt stel och har inte så ont så jag ska nog be om en behandling till.

Det går frammåt.

Läkarbesöket

Idag har jag varit på läkarbesök på MVC för att få en koll till av min svanskota och vad den kan tänkas ställa till med vid kommande förlossning.

Jag träffade en jättetrevlig kvinlig utländsk läkare vars enda nackdel var att hon hade ett handslag som en död fisk.

Hon lyssnade på mig och var väl påläst om aurorasamtalet, röntgenundersökningen efter förra förlossningen och mitt senaste beök på akuten. Hon kollade svanskotan från alla håll och kanter och konstaterade att den fortarande står i samma läge som efter förra förlossningen och därmed inte borde ställa till med några besvär men hon kan så klart inte lova någonting. Hon trodde att den mesta smärtan jag har beror på mjukdelsskador dvs att musklerna fått sig ett par rejäla smällar. Lillebror var fixerad med huvudet i bäckenet så hon tyckte att jag hade alla förutsättningar för en "normal" förlossning. Det känns skönt.

Tyvär så skulle hon ha mig att ligga på rygg på britsen för att undersöka svanskotan och ligga på rygg går inte utan en badring eller dylikt hjälpmedel så detta ledde till att jag spännde varenda muskel jag har i hela kroppen och fick nästan kramp i ryggmusklerna när jag skulle upp igen så efter besöket var jag mer än lovligt mör och känner mig fortfarande som en urbenad fisk i ryggen.

Nu är det bara att vänta på att blåmärkena och smärtan försvinner så ska jag vara på banan igen sedan.

Nu är det dags att värma vetekuddarna igen och parkera i soffan.

Falsk trygghet

Ända sedan jag gjorde illa svanskotan har jag kännt mig ganska lugn inför förlossningen eftersom ett av de största orosmomenten har varit just att bryta svanskotan igen och nu är den ju anntagligen redan av. Men så idag så slog det mig att det är ju faktiskt sex veckor kvar till beräknad förlossning och går jag över tiden den här gången oxå så kan det ju bli ännu mera och eftersom de flesta frakturer brukar läka på 6-8 veckor så kommer ju den här oxå att vara någorlunda läkt tills dess, även om jag hade ont betydligt längre förra gången.

 Hursomhelst så har den hunnit börja läka och om den nu är intryckt upp till 1,5 cm som läkaren sade så känns det ju som att chansen är rätt stor att barnet på sin väg ut kommer att trycka tillbaka den igen vilket orsakar en ny fraktur eller åtminstonde bryter upp den nuvarande halvläkta. Och då är jag tillbaka där jag är nu igen och hur många gånger kan man flytta svanskotan i olika riktiningar innan jag får permanent ont?

Jag får helt enkelt ringa BM i morgon...

status

Jag tror att jag har varit på botten och vänt nu ang den här svansolyckan, jag tror att jag nådde botten igår för då grinade jag hela dagen och tyckte bara att allting var jävligt orättvist. Jag kännde mig som en dålig mamma som inte kan leka med Linus och hans älskade tågbana, det är våran grej att bygga tågbana med så många broar och förgreningar som möjligt och helt plötsligt kan jag inte... Smärtan var näst intill outhärdlig och jag hade ont redan på morgonen när jag klev ur sängen och alvedon hjälper inte för fem öre kan jag berätta. frustrationen över att vara nästan helt inmobil och tröttheten gjorde ju inte saken bättre direkt.

Idag är nog första dagen sedan det hände som jag inte har gråtit alls.

Det börjar visa sig vad som har hänt oxå. Det har uppenbarat sig två blåsvarta femkronestora blåmärken på var sida av svanskotan och rakt över/genom dem går ett tunt blått streck som sträcker sig snett över hela ländryggen viket tyder på att jag träffade kanten på det nedersta trappsteget när jag landade. Jag kanske ska vara glad att jag inte blev värre skadad än vad jag blev även om det här känns tillräckligt.

Jag börjar lära mig hur jag kan sitta eller ligga för att det inte ska göra ont oxå även om det inte är helt enkelt att hitta en position som avlastar både svanskotan och min tämligen höggravida kropp. Sonens badring är ett bra hjälpmedel =)

Ajaj!

Idag har jag efter mycket vägande för och emot vaccinerat mig mot flunnsan och det gjorde inte det minsta ont.

Nu däremot sju timmar senare gör det desto ondare i armen, jag förväntar mig att få se ett blåmärke i storlek av en forbollsplan i en blålila nyans när jag drar ner tröjan över axeln men det enda jag ser är en liten liten röd prick...

"liten tuva stjälper också stora lass" eller hur var det ordspråket gick?

FAAAAAN!

Jag har brutit tån... IGEN! vem vet för vilken gång i ordningen. Den här gången sparkade jag den i damsugaren som stod lite för nära i min färdväg.

Jag som hade tänkt försöka få med mig Madde och Elias på en liten eftermiddagspromenad men den brann ju inne nu. Den här foten går inte många meter i skor.

Allvarligt på hur många ställen kan man bryta en tå? Det sägs ju att man inte kan bryta ett ben på samma ställe två gånger.

Sjukstuga

Både Linus och jag är snuviga och Linus har varit dålig i magen i en vecka nu men äter bra och kräks inte. I samband med att jag började bli snuvig blev min inflamation i axeln* fyra gånger värre så idag ringde jag vårdcentralen.

Dommen blev 1 ipren och två alvedon + voltarengel två gånger om dagen till mig och resorbjunior till Linus i 1-2 dygn.

*Jag har haft ont i axeln i snart fyra veckor nu och det ger sig inte trots att maken var hemma nästan en hel vecka för att avlast mig och jag har nyligen kört en veckas maxdos ipren, men tydligen måste man kombinera enligt ovan.

Skärpning!

Nu är det dags att skärpa sig! Jag har funderat en del på varför jag är så trött och medans jag underade på det så slog det mig att jag inte bara har blivit tröttare, jag har börjat känna av svanskotan mer och mer och jag får bara ondare och ondare i nacken och axlarna.

Medans jag satt här och klurade så slog det mig att vi har nästan slutat att promenera* helt nu under vintern vilket säkerligen har lett till både ökad trötthet och smärta så nu är det dags för skärpning! Från och med i morgon ska det börjas promeneras igen och då inte bara fram och tillbaka till hemköp. Är nog bäst att ta fram stegräknaren oxå så att jag ser att jag rör på mig ordentligt.

* När Linus var liten var vi ute och gick flera mil i veckan.

Nattdjur

Vid 03.15 inatt vaknade Linus och tyckte att det var dags för lite nattlig motion så han började krypa omkring i sängen* och resa sig mot huvudgaveln, försöka klättra över mig för att komma åt vattenflaskan som stod på mitt nattduksbord.

Efter en halvtimme får jag honom att lägga sig ner igen och han försöker att somna om... när han ska somna om ligger han och kraffsar på min arm och emmellanåt gräver han in fingrarna i min arm så hårt att jag får bita ihop HÅRT för att inte sätta mig upp i sängen och ryta åt honom vad i H-E! fattar du inte hur ont det där gör?!

Strax efter fem somnar han om igen och även jag och min trasiga arm kan somna om igen.

*Efter att sovit oroligt på kvällen fick han ligga kvar i vår säng när vi gick och lade oss.

AJ! AJ!

Jag har åkt på en inflamtion eller något i min högra axel. Det gör ont halvägs ner på ryggen och ut i armen. Dessutom suger den musten ur mig rent allmänt så jag är jättetrött och vill bara sitta i soffan under en filt och titta på film.

Tur att Linus kan leka lite själv och att maken är hemma och kan avlasta.