Nattbloggning

Nästan varje kväll när jag har gått och lagt mig så skriver jag långa blogginlägg i huvudet innan jag somnart och ibland överväger jag att gå upp och skriva ner dem men jag gör sällan det.

Ikväll tänkte jag göra ett försök att rensa hjärnan INNAN jag kryper ner under täcker men då vill inte hjärnan vara med och jag sitter bara och tittar på tangenterna...

Suck! jag vet ju att det finns massor med tankar där inne som vill komma ut. Om skolans vara eller icke vara, tentor, avundsjuka, sorg och längtan. Framför allt avundsjuka och längtan...

mera ångest

Självklart handlar det här mycket om mig och om vad jag vill i livet.

Jusst nu vet jag inte riktigt vart jag är på väg eller varför. Det är ingenting som känns självklart eller riktigt.

efter att ha läst någon artikel i en föräldratidning om att man ska fundera på om man är nöjd med sitt liv under föräldraledigheten börjar jag så klart utvärdera mitt liv och vart jag är på väg och jag är fortfarande jättesugen på att jobba på neonatalavdelning men det är inte praktiskt genomförbart så jag får snällt hålla mig till min arbetsterapeututbildning. Det blir nog bra...

Jag menar, jag måste ju vara en duktig medborgare och plugga färdig och böra jobba och betala skatt och göra rätt för mig!

Jag har bara så svårt att se att jag någonsin kommer att lyckas bli färdig med mina studier, speciellt eftersom de under min nuvarande mammaledighet har hunnit göra om utbildningen så mycket att jag kommer att vara tvungen att läsa en termin extra. Jag hoppas ju att jag ska få vara mammaledig en gång till och vad ska då inte hinna hända nästa gång?

Urk! Jag bara svammlar en massa i ett desperat försök att få ut alla tankar ur huvudet.

Jusst nu strutsar jag och kör huvudet i sanden... djupt ner i sanden. där jag inte kan se den stora bunden med platsanvisningar som arbetsförmedlingen har skickat mig. Eller där jag kan förtränga att jag har en restuppgift som skulle ha varit inlämnad för länge sedan. Eller att Linus börjar på dagis om tre veckor.

Jag har inte ens lyckats förmå mig att svara på mail ifrån ett gäng underbara tjejer som ska träffas i helgen. Jag får helt enklet hoppas att det blir fler gånger och att jorden snurrar lite långsammare då.

Istället gömmer jag mig och städar och hoppas att städandet av lägenheten på något sätt ska lyckas sortera alla mina tankar och känslor.

Orkar inte

Hela dagen har jag gåtto ch filat på inlägg i mitt huvud. saker som jag behöver få ut ut mitt huvud. Jag tänkte att det skulle kännas lättare om jag skrev ner dem... MEN när kvällen kom och linus väl hade somnat så fastnade jag med att leta efter templates till bloggen som sedan inte går att instalera... eller så är det bara jag som är inkompetent. Efter det kollade jag mailen och sedan började rss-en signalera att det trillade in nya inlägg i bloggarna så då läste jag dem istället och nu är klockan snart halv ett på natten och jag är rätt mosig i huvudet så jag får göra ett nytt försök i morgon (eller egentligen senare idag).

God Natt!

Söndagsångest

Jag borde gå och lägga mig, borde faktiskt redan sova. Men jag vill inte. För om jag sover så blir det måndag... vardag, med kontorstider och postgång. Och jag måste ta tag i mitt liv igen.'

Så länge det är helg kan jag gömma mig och köra huvudet i sanden för det är ändå ingen av de jag behöver prata med som jobbar.

Jag kan inte ens ställa Linus i dagiskö utan att veta vad jag ska göra eftersom jag måste ange hur många timmar han ska gå på dagis och vad jag ska göra... Tillochmed dagiskö-blanketten kräver att få veta vad jag ska göra med mitt liv!

BLÄ!

USCH! FY! BLÄ!

Men en positiv sak är att vi åtminstonde har hittat ett dagis som vi kan tänka oss att skola in Linusen på så småningom.

Konversationer

Vi var på fest igår, och på festen var en massa småbarnsföräldrar. Självklart så kom samtalsämnet graviditet upp och någon nämnde att det hade tagit jättelång tid att bli gravid... Jaha, hur lång tid tog det undrade jag och får till svar 10 månader... (kom igen tre år senare är min spontana tanke*) Det känns säkert som en evighet om man inte vet något annat men i min värld gick det ganska fort.

Vid ett annat tillfälle säger någon: "...Jag tänkte att det kanske tar sin lilla tid..." (att bli gravid) och bordsgrannen svara glättigt; varför skulle du tro det (eeeeh för att det inte är en självklarhet att det fungerar tänker jag*)

Är jag helt skaddad som reagerar på sådana här konversationer? Men det är klart, har man inga andra preferenser så är det säkert så enkelt... Varför skulle det vara några konstigheter att bli gravid bara sådär?

*Och nej, jag är inte bitter om nu någon skulle tro det, det är bara mina spontana tankar vid de här tillfällena